Vi har ställt en del frågor till Bengt Eriksson angående integrativ psykoterapi och hur vår utbildnings integrativa inriktning kommer att påverka våra möjlighetet att t ex läsa vidare. Här följer svaren:

Kan man läsa psykoterapeututbildningar (steg 2) med KBT-inriktning när man har vår utbildning som grund?

Oro kring hur det blir med Steg 2 formuleras då och då. En utgångspunkt kan kanske vara att säga att KBT-utbildningen, speciellt då i Uppsalavarianten, är den enda institution som stänger dörrarna för egentligen varje form av Steg 1 som inte är ren KBT. De har gjort detta till en principiell dogm och ett slags "terapi-politiskt" ställningstagande, antagligen för att de inte accepterar någon annan terapiform än den egna.

När vi diskuterat detta på institutionen så har vi kommit fram till att vad vi kan göra är att tydligt informera om detta vid antagning och uppstart, så att studenter vet vad som gäller. Vi kan inte styra hur de resonerar i Uppsala utan vi får handla utifrån hur vi tänker. Det är alltså inte vi i Örebro som avviker från gängse normer här.

Utbildningen i Örebro innehåller egentligen väldigt mycket av beteende-, kognitions- och Kbt-perspektiv på problemanalys, teoretisk förståelse och praktisk arbetsmetodik, men eftersom det inte är en enbart Kbt-utbildning så kan de inte godkänna den från Kbt-håll. Det verkar också vara så att de inte godkänner någon form av handledningen om inte denna, precis alla timmar av den handledning som ges, är ledd av en kbt-handledare, godkända just från Uppsala, av vilka det finns ganska få i Sverige. Det är svårt att dra någon annan slutsats här än att man, för att bli godkänd av Uppsala-kbt blir tvungen att göra om sig till en "filial" eller kopia till Uppsala och detta är inte vad vi tänkt oss.

Finns det någon psykoterapeututbildning med integrativ inriktning?

Ännu finns ingen steg 2 i integrativ terapi. Vi har diskussioner om det och det finns ett stort intresse för detta, men vi har ännu inte planerat för detta riktigt. Men det är ett naturligt steg att ta. Men, som sagts ovan, så är det inget problem att gå vidare inom någon annan steg 2-utbildning, med undantag för Uppsala.

Varför har vi inte redan på tidiga terminer en introduktion till integrativ terapi?

Vi har tidigare haft en tidig introduktion, men studenterna har tyckt att det kommit lite för tidigt för att kunna ha någon riktig nytta av det, då man inte haft så pass mycket psykologi i ryggsäcken, så sedan dess har vi inte gjort så.

Hur ser det vetenskapliga stödet ut för integrativ psykoterapi?

Den integrativa riktning vi har är inte en specifik modell, utan mer ett "paraply" av olika terapiformer, där mycket av poängen ligger i att lära sig tänka ur många olika perspektiv, för att inte fastna i ett dogmatiskt sätt att se på patienter och terapi. Det gör att stödet för den integrativa riktningen grundar sig på det stöd som de olika ingående terapitraditionerna har i sig. De terapiformer som utbildningen tar upp handlar om synsätt och arbetsmetoder som är godkända som legitimationsgrundande utbildningar i Sverige.

Vad är det som integreras i integrativ psykoterapi?

Det vi integrerar är synsätt på bedömning, konceptualisering, planering, tillämpning av strategier och tekniker i terapi, etc. Vi visar hur man kan t ex kan tänka beteendeterapeutiskt kring behandling av en fobisk problematik och att detta ibland räcker alldeles utmärkt, men att man ibland behöver se litet bakåt i historien för att eller titta in i fantasier och föreställningar som personen har, för att kunna slutföra terapin på ett bra sätt. När man talar om sådana olika sätt att arbeta så hamnar man i de flesta andra sammanhang i häftiga dispyter om vad som är "det bästa" sättet att behandla modell A eller modell B? Det vi försöker göra i Örebro är att visa att det ofta finns utrymme för olika sätt att tänka och arbeta förändrande kring samma patient. Enkla fall, sådana som ofta beskrivs i läroböcker, låter sig ofta behandlas med stor framgång enligt någon enkel modell, men komplexa kliniska fall kräver ofta mycket mer av flexibilitet och anpassning av metodiken och där blir man ofta tvungen att använda metoder från litet olika traditioner för att komma framåt. Vi vill att studenterna ska få en bred kunskapsgrund här, så att de inte känner sig främmande för att nyttja synsätt och metoder från olika håll.

Varför är det bra att integrera?

Idag sker väldigt mycket av integrering på ett ganska spontant och icke-systematiskt sätt. Dynamiska terapeuter använder sig i ökande utsträckning av exponeringsmetoder utvecklade inom kbt, vid ångestbehandling. Existentiella terapeuter använder sig av psykodynamiska tolkande metoder och mindfulness-övningar som utvecklats inom DBT (Dialektiskt beteende-terapi) och ACT (Acceptance and Commitment Therapy), samtidigt som DBT och ACT i sin tur lånat in dessa metoder från österländsk meditation och hypnos- och symbol-drama-terapi. Beteendeterapeutiskt ACT gör mycket bruk av arbete med livsvärden och närvaroövningar som länge använts inom humanistisk och existentiell terapi. Etc. Idag sker på detta sätt ett ständigt "lånande" av idéer, metoder och synsätt från "terapigrannarna".

Vad vi vill göra i Örebro är att visa vägar att vidareutveckla sådana "befruktningar" mellan terapitraditionerna, genom att förmedla litet av den inriktning som kallas "integrativ terapi", som finns i form av en internationell förening (Society for the Exploration of Psycho- therapy Integration), i form av tidskrifter som tar upp sådana frågor (bl a Journal of Psychotherapy Integration), i form av en växande litteratur och forskning kring dessa teman och i form av en tradition sedan kanske 30-40 år sedan av olika försök att överbrygga klyftor mellan traditionella terapiskolor och att öppna en mer fruktbar kom- munikation mellan skolorna än det ofta hätska skyttegravskrig som vi har sett så mycket av. Vi vill visa på mer systematiska sätt att arbeta i riktning mot integrering inom psykoterapi.

Ibland hör man att man bara "småduttar" med de olika perspektiven istället för att lära sig något på djupet?

Det är så att alla moment inom våra olika terapitraditioner inte är helt fristående från varandra. Det finns en hel del områden som överlappar varandra mycket. T ex gör de flesta terapeuter i början av kontakten en rad saker som egentligen är ganska lika. Varje terapeut behöver t ex ta emot sin patient, visa intresse och skapa kontakt, hjälpa patienten skapa tillit, utforska problem och söka mönster i dessa problem, etc. Här tittar vi i vårt program på hur man inom olika terapiskolor faktiskt kan komplettera varandra genom att kombinera synsätt och metoder.

Studenter som gått igenom flera av dessa kurser har tydligt visat att de alldeles utmärkt väl lär sig göra analyser från olika terapitraditioner t ex att man utifrån samma fallbeskrivning kan göra en beteendeanalys, en kognitiv konceptualisering, en psykodynamisk problemanalys och en existentiell analys och utifrån dessa analyser härleda en stor uppsättning metoder som kan tillämpas terapeutiskt. Man lär sig också hur man kan tänka kring prioriteringar kring en terapi: i vilket skede kan det passa med en beteendeinriktad metodik, i vilka skeden kan det vara fruktbart med en kognitiv metodik, en psykodynamisk, etc. Det är inte så himla svårt att lära sig dessa saker. När man talar om att "smådutta" så utgår man nog ifrån att man tänker: först beteendeterapi 3 år, sedan kognitiv terapi 3 år, sedan psykodynamisk terapi 3 år, sedan ... => vilket blir 10-15 år minst. Men detta är ett tänkande som inte tar med hur olika terapitraditioner faktiskt överlappar och kompletterar varandra till stor del. Sedan är det så också att även om man inte hinner lika mycket inom var och en av traditionerna så får man ju något annat i stället en kompetens att navigera mellan en väldigt stor uppsättning referensramar och metoder som går utmärkt väl att kombinera med varandra.

Har psykologprogrammet i Umeå integrativ inriktning?

Vad jag vet har Umeå träning i psykodynamisk terapi och kognitiv terapi, ungefär som Uppsala alltid haft psykodynamisk terapi och beteendeterapi (idag kbt). Men deras upplägg är att man läser en bit A och sedan en bit B, men utan att några försök egentligen görs för att knyta dessa traditioner till varandra, utan att man visar hur de kan kommunicera med varandra och samarbeta och komplettera varandra. Dessa utbildningar visar på en slags "fredlig samexistens" mellan terapitraditioner, men inget egentligt närmande eller ömsesidigt lärande.

Finns det olika integrativa terapiformer?

Det finns i litteraturen en lång rad modeller och referensramar för hur man kan integrerar individ- och gruppterapi, beteendeterapi och psykodynamisk terapi kring ångest, modeller för hur man i psykodynamisk terapi kan ta in beteendeterapeutiska metoder, etc. Vi betonar, som sagts ovan, inte en specifik sådan modell, utan mer ett paraply av olika etablerade synsätt och metoder och försöker visa på fördelarna med en öppenhet kring terapeutiska modeller och nyfikenhet på hur andra jobbar med terapi.

Kan t ex Havneskölds relationella psykoterapi ses som en integrativ psykoterapi?

Psykoanalytisk-psykodynamisk terapi är ju en tradition som i sig rymmer en massa olika synsätt och arbetsmodeller: gamla traditionella driftmodeller, jagpsykologiska modeller, objektrelationsmodeller, självpsykologimodeller och en lång rad kort- tidsterapimodeller, liksom även mer moderna mentaliseringsbaserade modeller och affektfobimodeller (som vi bekantar oss med i vår utbildning, bl a). Psykodynamisk terapi är på detta sätt sedan länge ett "smörgåsbord" från vilket terapeuten plockar åt sig en "terapitallrik": t ex utvecklingsteori + överföringsmetodik + anknytningsteori + objektrelationsteori, etc. I den relationella terapin finns integrativa moment inom det psykodynamiska området.

Hur ställer sig arbetsgivare till psykologer som läst integrativ inriktning?

Hur de ställer sig vet vi inte riktigt, då detta fenomen ännu inte har kommit ut på arbetsmarknaden, men jag har svårt att se att de skulle vara i någon ofördelaktig position. De har en ovanligt god förmåga att samtala med kollegor från olika terapitraditioner och bör kunna blir centrala personer på arbetsplatser där folk med olika utbildningar behöver samarbeta. Ett exempel på detta är en kvinnlig student som var ute på praktik efter de första två 5-poängskurserna i klinisk psykologi. Hon berättade att hon kom till en arbetsplats där det fanns en kbt-falang och en psykodynamisk falang som inte kunde prata med varandra riktigt (något som tyvärr är ganska vanligt). "Hur blev det här för dig", frågade jag henne. Hon sa: "Jo, jag blev liksom en som kunde prata med båda sidor och efter ett tag så vände de sig till mig när de försökte förstå vad någon från den andra sidan gjorde eller berättade om... " Detta är en situation man kan hamna i som integrativt inriktad terapeut...

Utifrån närmare 25 års erfarenhet som terapeut och som handledare inom tung psykiatri kan jag säga att de synsätt vi förmedlar på utbildningen tas emot mycket väl av vårdpersonal. De som sitter mitt i den tuffa vårdmiljön, med tunga patienter och problem, tycker det är helt självklart att man behöver en bred uppsättning förståelsemodeller och metoder och de tar som regel väldigt väl emot ett integrativt synsätt i den praktiska vårdverkligheten och detta fungerar utmärkt väl i fortbildning av personal, i praktisk behandlingsverksamhet och i utveckling av vårdteam och annat.

För trettio år sedan arbetade man mest med insiktsterapi. Sedan har vi sett en rad terapiformer komma (och ofta också gå), såsom primalterapi, gestaltterapi, kroppsterapi, objektrelationsterapi, parterapi, systemisk familjeterapi. Under de senaste tio åren har folk fått upp ögonen för att kognitiv terapi skulle vara lösningen på allas problem. Idag är det kbt som träder fram som allas räddare i nöden. Det kanske är så att varje terapiform som fokuseras lyfter fram värdefull kunskap och tillför oss någonting viktigt. Jag är övertygad om att kbt har väldigt mycket bra att tillföra oss om terapimetodik och evidensbasering mm och det ska vi ta till oss. Samtidigt är det knappast så att historien slutar i och med detta. Vad jag vill är att ni som går utbildningen får en så god och bred bas att ni lätt sedan kan bygga vidare i den riktning ni vill, att ni inte ska vara "färdigstöpta" i en fix terapitradition utan kunna röra er så fritt som möjligt mellan traditioner, för att finna kombinationer av synsätt och arbetssätt som är effektiva och fungerar bra för er som behandlare.